Behovet

Ibland vill jag tillbaka hit. Till en bloggbubbla och en tid då det fanns just tid. Kanske kom jag in i en fas då det inte fanns ett behov av att uttrycka mig externt, eller så har jag nu insett att det handlar om att skriva av sig internt. Frågan om man verkligen kan ha en blogg när man är en sådan offentlig person som jag är. Kanske, om jag inte skriver så personligt och avslöjande? Fast kan man ha en blogg utan att vara personlig och avslöjande? 
 
Detta inlägg är resultatet av en fika med Paulina. Enligt mig, webb-och informationsexpert, och enligt vår organisation, informatör. Kvinnan med kunskapen, ja ni hör. Vi lade våra gamla bloggminnen på bordet och jag skyltade med min. Jisses, vilken hiskligt gammal header. Oigenkännbar. Kände mig som 15 och så var jag typ 22.
 
Alla har möjligheten att skriva men få kan skapa konst av det. Alla har möjligheten till terapi men att skriva är något helt annat och jag har kommit hem igen.

Dejt

Igår var jag på dejt med Huyen, min så kallad Asian wife. Vi klädde upp oss rätt så rejält med svart från topp till tå och intog den grekiska tavernan. I och med att det är restaurangvecka här i Borås just nu så var i princip varenda jäkla restaurang uppbokad medan denna taverna ekade tomt. Vi var de enda gästerna inom en radie av 50 sittplatser. Maten var enastående, kolgrillad fetaost och sedan lamm på det. Fick inte direkt några konkreta flashbacks från min tid på Kreta för 14 år sedan och vi diskuterade ivrigt förslag på hur den grekiska inredningen kunde bli mer... grekisk. Men vill de kalla det grekiskt så låt dom göra det.
 
Det är just sådant här man måste göra ibland, tag en välförtjänt paus i vardagen och unna sig lite livskvalitet. Vi hade fina, djupa samtal samtidigt som vi drack vin. Diskussioner som för en gångs skull inte handlar om diverse skolinlämningar utan fokuserade på helheten i ett annat perspektiv. Vad blir vi och vad väntar på oss? Ibland har jag svårt att förstå att jag är på väg att bli så där riktigt vuxen och att hela världen öppnar upp sig för mig. Redo att omfamna mig med hårfingräns om att sluka mig.

Blygsamt antal steg

Idag är en sådan där lyxig dag där jag kunde unna mig en sovmorgon. Ligga och dra mig så bäst jag vill samtidigt som snö blandat med regn föll utanför fönstret. Har träningsvärk i benen som jag inte har den blekaste hur det kunde uppstå. Min stegräknare visade ett blygsamt antal steg igår (ja, jag lever med en stegräknare runt halsen vareviga dag just nu eftersom Hemtex har sparkat igång våra hälsosamma liv). Kanske spände jag mig undermedvetet under gårdagens hearing? Efter den var jag helt slut iallafall, Lisa och jag skulle laga husmanskost men vi bytte upp (ned?) oss till pizza istället och jag dukade fint med tulpanservetter. Vi kikade lite ointresserat på den första Spiderman filmen och häpnades över det faktum att den är hela tolv år gammal.
 
Gör ett ryck med en kopp kaffe (jajjemän, min diet är över men likaså dessa hiskliga mängder koffein) innan Hemtex-skjortan graciöst glider på och det käcka leendet kickas igång. Ikväll vankas det gym med Simon och den välförtjänta träningsvärken får sin chans. Gäller att passa på när man kan ty jag förundras över det faktum att Simon inom snar framtid tar sin Hanne och förvandlas till 08:or. Sandra blir Londonbo om mindre än två månader, Simon Cointreau blir turk och Julia med sin Amanda packar väskan för Rwanda. Adjöss.
 
Men vad spelar det för roll när jag öppet nu har sagt att jag vill stanna kvar i Borås ett tag till? Ett blygsamt antal steg var det visst?

Inför veckans alla moment

Alla som tror att jag har misslyckats med min kaffediet: tji fick ni. Är väl mer eller mindre inne på min sista dag idag och det känns oväntat bra faktiskt. Har varit mycket på sistone och jag tror nästan att stressen släpper mer när man inte hinkar i sig litervis med kaffe ty jag har kunnat lägga mig i rimlig tid, sova djup och vakna full med energi trots allt. Dessutom har det där suget kommit tillbaka där man tycker att kaffe tillsammans med mörk choklad måste vara den bästa belöningen i hela världen.
 
I lördags var jag hemma hos Maja och Adam då Maja fyllde år och fick dessutom skåda världens (åtminstone Borås) mest fantastiska lägenhet. Snacka om att vi inte befann oss i en studentlägenhet längre, där våra lägenheter i normala fall slutar så slutade endast deras hall. Komiskt nog hittade jag mig själv inramad hemma hos dom eftersom Adam gjorde en intervju med mig för Borås tidnings modebilaga för ungefär ett år sedan. Jag hade ingen aning om det då, men tydligen var det hans första publicerade artikel och välförtjänt av en inramning. 
 
Igår var jag på middag med eliten i Borås på en turkisk restaurang för att bekanta oss med Simons nya flickvän som kommer från Turkiet. Hur turkisk maten var hörde jag henne inte kommentera, men enligt mig så var maten iallfall superb. Slog till på det vegetariska utbudet tillsammans med min Asian wife, Huyen. 
 
En kollega har dessvärre blivit sjukskriven tre veckor framåt, vilket innebär att jag hoppat upp på deltid ett tag framöver nu. Som min kollega Maria hade sagt: "Goa pengar!" Tiden runt om har jag läst igenom två böcker och två artiklar som skall analyseras med deadline idag. Bara det att den tydligen inte behövde vara inne idag utan istället fick vi en hel vecka till på oss. Snacka misslyckad kommunikation. Och här sitter jag med ett helt omprioriterat schema och förstår inte riktigt hur alla förberedelser inför veckans alla moment skall gå ihop. 

Varmt vatten med citron

Jag har påbörjat någon idiotisk diet där jag utmanar ödet med att inte dricka kaffe på tio dagar. Ni som känner mig vet att jag dricker mer kaffe än vatten och ser det lite som livets dryck. Med andra ord blir det kanske lite för mycket av det goda ibland och jag kände därför att min kropp förtjänade en paus. Resultatet so far? En jädrans massa huvudvärk. Är inne på dag tre nu och jag börjar se ljuset i tunneln, koncentrationsförmågan börjar komma tillbaka. Dricker istället grönt te och varmt vatten med citron i som tjejerna i klassen har rekommenderat, känner knappt igen mig själv. 
 
Förutom att utmanda ödet och mig själv bläddras det frenetiskt i kurslitteraturen. Läser vetenskaplig metod med käre Lars som är en sådan där typ som verkar ha gjort precis allt här i livet, hela 65 bast är han. Omöjligt att somna på hans lektioner när han jämför teori med Annys "äckliga negerbollar", man vet aldrig vad som kommer att hända härnäst. Nu senast berättade han om sitt experiment med att inte ha med sin mobiltelefon längre, vilket är både beundransvärt och avskyvärt i mina ögon. Komiken växer dock när han sedan gladeligen delar ut sitt mobilnummer till oss med uppmaningen om att ringa honom om vi stöter på några frågor, han insåg sedan att det kanske blev lite svårt i och med att han brukar ha mobilen med sig. Otroligt skön snubbe med andra ord i en annars rätt så torr kurs. 

Jag är tillbaka

Jösses, dags att damma av bloggen här kanske? Som de flesta av er säkert vet (dåligt marknadsfört här dock) så har jag bloggat på denna blogg istället tillsammans med Anny om vårat fantastiska äventyr i Sydkorea.
 
Har i lite drygt över en månad nu befunnit mig i detta land där alla behöver hävda sig själva för att försöka vara något som de inte är, leka hipsters och intensivt instagramma bilder på när det drickes rödvin. Från dag ett så kändes det normalt, som vanligt. Men jag känner mig som en helt annan person, har ett helt annat perspektiv på saker och ting. Ser bortom den där klyschan till klagomål och sätter värde på saker som annars kan tas förgivet. Eller så inbillar jag mig bara att jag gör detta när jag egentligen är exakt densamma som innan mitt livs äventyr?
 
Examensklockan klingar och jag är nu inne på min sjätte och sista termin på Textilhögskolan. Hann knappt landa innan frågeställningarna radas upp framför en. Vad händer nu? Vad skall du göra efter examen Gustav? Vad vill du göra? Vem har koll på sådant här undrar man, så verkar det som om alla har en tryggpunkt här i livet som de är redo att stötta sig på. Vad har jag? 4,5h/veckan på Hemtex? Taget! 
 
Nej men seriöst så ramlade jag omkull totalt och det tog mig åtminstone en vecka att komma upp på fötter igen och kom på mig själv med hur bra jag är och att jag kan göra vad jag än vill. Den sista pusselbiten är bara att faktistk ta reda på vad det är jag vill. Och var ligger den prioriteringen i mitt liv egentligen när jag och Louice för fulla muggar försöker knåpa ihop ett syfte till vår kära kamrat C-uppsats om vad vi vill skriva om? Skjuter upp problemen och tar fram dom sedan.
 
Dramatiken i livet försvinner aldrig i livet, det är något som jag har lärt mig.
 
Jag är tillbaka.
 
Tack och hej.
För inte så länge sedan i ett land åtta timmar bort. 사랑 (kärlek).

Mitt hjärta blöder

På sistone har det känts som om sommaren har suddats ut och hösten brett ut sig här i Borås. Envist regn, kalla mornar och alla jordgubbsförsäljare har flytt sin kos. Kidsen i Borås bär dunvästar och försäljningen utav strandbadlakan känns långt bort.
 
Idag är det en ynka vecka innan jag sätter mig på ett flygplan från Landvetter, mellanlandar i London för att nästa dag vila ögonen på Incehon. Det känns helt vansinnigt. Går inte att beskriva med ord.
 
Har jobbat vad som känns konstant i två veckor nu. Lekt butiksansvarig och är ganska mycket helt slut för tillfället. Hade min sista dag i Knallerian igår, klassisk söndagsstängning. En kund gick lös på prydnadskuddarna. Köpte 18 stycken. Visst, 14,5 kr/st gör ju vem som helst ha-galen. Har fyra dagar kvar i city-butiken nu innan jag signar ut för i år. Tar tjänsteledigt. Är med en gnutta sorg i hjärtat, trivs så oerhört bra på min arbetsplats.
 
Förra veckan hade vi ett Bon Voyage-party hemma hos mig. Jag, Louice och Iris gjorde snittar i timmar. Pyntade in i det sista. Antalet gäster var relativt lågt i och med att det är så få som kommit tillbaka till Borås, men vad gör väl det? Kvalitet före kvantitet. Vi dansade tills de stängde på Viva och när sista låten spelades var det givetvis Veronica Maggios Mitt hjärta blöder. Skratt och tårar i samma veva. Magi. Sedan köpte vi med oss mat från McDonalds och satt tillsammans vid ett regnigt Viskan med uppfällda paraplyer. Vilken vy alltså...
 
Bästa vännerna Henrik och Simon har till slut, efter ett halvår i Tyskland, återvänt och ingen kunde vara lyckligare över det än jag. Givetvis är det då bara sju dagar kvar tills det är jag som vinkar av och säger hej då. Men vänskap på distans sitter i.
 
Jag har vänner för livet.
 
Den fantastiska hissbilden från Bon Voyage-partyet. Louice har rätt att ta åt sig av all ära.

När man sover

Är så fascinerad över hur man kan se så perfekt ut när man sover.
 
Branko. Bitch. Bor här. Bror.

Njuter av sommaren

Sommaren går i sin takt som den alltid gör, halvvägs men man inbillar sig att den redan är slut när den inte ens har börjat. Vädret visar sig från sin bästa sida och trots att vi är i Borås är regnet sedan länge glömt. En bitter nackdel när man jobbar i butik kan erkännas, men vad gör det när det finns kunder som uttrycker sig om att det är för varmt att vara ute?
 
Jag och Moa går all in med att vara retro i sommar. Vi gör vårt bästa för att ta vara på det fina i livet och jag tycker minsann att vi lyckats något helt fantastiskt. Igår grillade vi korv och pinnbröd vid Kypesjön i samband med att Moa #2 klev på din fina åldern 24. Jag badade även för första gången hittills i år, men trots en dusch med saneringsschampo efter det så luktar jag fortfarande rök. 
 
Samtidigt som jag njuter av sommaren så fascineras jag över hösten då det trillar in höstartiklar lite av och till på Hemtex. Mustiga färger och sköna material gör att jag kommer sakna hela den fantastiska perioden i Sverige då löven går från grönt till gult. Hur hösten i Incheon ter sig återstår att ta reda på.
 

Mission completed

I torsdags höll jag en presentation av vårt examensarbete i Vänersborg som hjärtligt togs emot och avslutades med applåder. Deras försäljningssiffror visar att de har dubblat sin omsättning sedan den gamla lokalen, vilket även var deras mål med flytten. Många kunder säger också att de upplever att det är mer som en butik än just en second hand-butik, vilket jag tycker är beröm i en klass för sig. Det visar att jag och Louice genom ytterst små justeringar lyckades förvandla känslan så radikalt. Mission completed. Komiskt nog hade de tydligen haft en riktig surtant på besök i lördags som hade utbrustit: "Nä, det här är minsann ingen loppis!" och sedan vänt på klackarna och stormat ut.
 
Nedan följer en bild på en del av A-ytan som jag gav ett romantiskt inslag på, visionen var ett midsommartema men bristen på de klara sommarfärgerna var ett faktum. Däremot fanns det ett överflöd av blommigt porslin och vackra glas.
 

Life's good

Life's good. Visst, jag jobbar massor och gudarna skall veta att det tär på kroppen att jobba i butik. Har fått en blåsa på foten som gjort att jag haltar fram, försöker vinna medlidande hos kunderna. Men när jag väl kommer hem från jobbet så är jag ledig. Ledig. Ett ord som inte funnits i mitt vokabulär under en alldeles för lång tid. Njuter.
 
I söndags var jag hemma hos Moa på brunch för att sedan sola på gräsmattan. Vi pratade om att vi måste börja bli mer retro. Lägga facebook och instagram åt sidan. Ta vara på det äkta i vardagen, ha spelkvällar och faktiskt umgås. Dricka kaffe hos varandra med vackert mönstrat porslin. Un-plugged helt enkelt. Vi avslutade dagen med att gå på bio och se Gatsby som utspelar sig på 20-talet, då man sannerligen visste hur man levde livet utan överflödig teknologi.
 
Imorgon är min enda lediga dag innan midsommar och den skall jag spendera i Vänersborg med att hålla en presentation om mitt och Louices examensarbete angående hur Röda Korset second hand-verksamhet. På kvällen vankas det avslutningsmiddag med kårstyrelsen, det är ingen uttalad klädkod men efter en tid på menyn så var det uppenbart kostym.
 
Moa njutandes av solen och livet, pic instagram @gkibe

Högskoleexamen

De allra senaste dagarna nu har varit helt fantastiska. I fredags hade hela klassen examensredovisning och ja, det må ha varit en lång dag med stekande sol utomhus, men det var imponerande att se hur bra arbeten samtliga hade att presentera. Min och Louices redovisning gick helt smärtfri, även om vår käre examinator ville sätta oss på plats efteråt med besvärliga frågor som vi lyckligtvis kunde besvara och vända på. 
 
Efteråt var vi några som firade med sangria på Babbel där jag, Anny och Emma efteråt unnade oss att äta kolhydrater i form av pizza utan att tillåta ångest. Kvällen avslutades hemma hos mig där vi drack rosévin och vi diskuterade de två år som nu har passerat oss. Hur tankarna löd under den allra första tiden, vad vi hade för uppfattningar om andra och hur de har förändrats under tidens gång.
 
 
I tisdags var det EXIT-fest, det vill säga examensfesten som Texas anordnar i samarbete med skolans eventförening Otyg. Jag var projektledare över festen ifjol och hade ansvar över den tidigare perioden av årets fest, men eftersom jag själv tar examen så lades ansvaret så småningom över på Emil som är ordförande för Otyg, och vilket jobb samtliga hade lagt ned. Vi hade valt ett ha byggtema eftersom det är den allra sista festen nu innan Textilhögskolan flyttar till Simonsland och blev en oerhört snygg kontrast mot alla finklädda människor. 
 
Vi i klassen dansade i en cirkel och det kändes som om jag bara levde på lycka för den stunden. Även om jag kliver på ett tredje år till hösten så är det ändå sista gången vi är samlad som klass på det här sättet i och med att många väljer att inte läsa vidare. Mitt i allt så kom Huyen och bad mig följa med henne för en present. "Typiskt Huyen" tänkte jag och hamnade snart därefter i chocktillstånd när Frans tornade upp sig framför mig. Frans. Frans! Frans som borde vara i Hongkong och som jag ännu inte skulle få se på flera veckor. Världens bästa examenspresent någonsin! Det är först vid ett sådant möte du inser hur mycket du faktiskt har saknat någon och älskar denna. 
 
 
Det blev en sen kväll som gick över till en tidig morgon. Examenshögtid stod på schemat, en symbol för en konkret avslutning. Vi fick vara med om fin sång som fina tal, varav jag höll i ett. Precis när jag skulle upp var jag nervös, salen är så stor och faller verkligen över en så att säga. Men efter ett andetag så kändes allting bara så rätt. Det var ett perfekt sätt att avsluta ett intensivt år som ordförande, genom att stå inför alla och blicka tillbaka över det.
 
Dessutom har vi blivit kända över att vi "kuppade" under högtiden eftersom jag i samband med mitt tal även introducerade en ny utmärkelse, Texas-tacket, som går till någon från Textilhögskolans personalstyrka som gjort det där lilla extra för att hjälpa oss. Vår underbara studierektor som fick ta del av det blev minst sagt förvånad och rörd. Det känns bra. Själv fick jag fina blommor och ett badlakan.
 
Eferåt blev vi bjudna på tårta och kaffe där det blev det ena avskedet efter det andra. Känns konstigt. Ett år till är slut, och gudars vilket år det har varit. Nu väntar tre månader i Sverige med hårt jobb innan jag och Anny packar våra väskor och flyttar till Inha University i Sydkorea. 
 
I mitt mentala bagage har jag alltså en högskoleexamen

En massa konkret text

Tiden tickar på i lite väl högt tempo och jag kan inte för allt i världen förstå att jag och Louice på fredag kommer att befinna oss i hörsalen och hålla i en presentation av vårat examensarbete. Ägnade hela lördagskvällen åt att skriva på uppsatsen och jag känner en sådan stolthet över vad vi har åstadkommit hittills. Behöver några sena kvällar till innan det är klart, men det ser väldigt lovande ut. Tidigare har jag alltid skapat visuella resultat i min kreativitet så det är kul att man kan känna detsamma för en uppsats bestående av en massa konkret text. Ett resultat av hårt arbete.
 
Detta innebär ju även att examen närar sig i ett minst sagt lika snabbt tempo. Tar högskoleexamen men det känns inte som allt i världen eftersom jag kliver på ett tredje år för att ta en kandidat, men absolut värt att fira ändå. Dessutom skall jag som sektionsordförande få hålla ett avslutningstal, vilket känns stort nog bara det. Skulle även hålla ett för magister/master på engelska men det lyckades jag lyckligtvis delegera vidare (man lär sig efter ett års ledarskap). 
 
Detta inkluderar att skorna måste klackas om, kostymen kemtvättas och en ny skjorta inhandlas. Emma började sitt jobb på MQ igår så gjorde visit för att inhandla en snygg skjorta jag haft span på ett tag. Diskussionen utanför provrummet skall ha lydit ungefär så här:
 
MQ personal: Oj, fick du hjälpa honom på en gång? Vad kul!
Emma: Alltså, han går i min klass...
MQ personal: Nej, han jobbar ju på Hemtex!
 
Denna vecka har jag blivit införstådd att jag, vare sig jag vill eller inte, är "han som jobbar på Hemtex". Jobbet är onekligen en del av min image. Presentationen är på fredag och lördagen där efter kliver jag på mitt sommarschema här i Borås och kränger hemtextil på heltid. Hard working guy.

Pluggar (tack och lov) inte hela tiden

Jag vet att jag har Sveriges tråkigaste blogg just nu, men jag tänker inte be om ursäkt för det. Jag hatar när folk konstant inleder sina inlägg med just detta. Om ni gissar att frånvaron beror på examensarbetet så kan jag bara be att gå gratulera er.
 
Noll fritid. Noll liv. Diskussion om varumärkesidentitet 24/7 som gjort att jag i framtiden endast kommer att kunna dricka Cola Zero, för att göra ett undermedvetet statement som uppenbarligen blivit medvetet. Men jag och Louice pluggar (tack och lov) inte hela tiden. I söndags njöt vi av sommarvädret hemma hos henne, taget ur en ICAs kundtidning buffé. På det: kubb!
 
 
Igår gjorde vi återbesök hos Röda Korset i Vänersborg som hade invigning för en månad sedan ungefär för att följa upp vårt arbete med butikslayouten. Vi har fått massor av beröm, att det gett resultat (vilket framför allt syns på försäljningssiffrorna) vilket gör att att vi inte kan vara annat än nöjda. För vi är själva imponerade över vårt arbete. Cred till oss. Igår gjordes en plan över hur vi skall kommunicera riktlinjer för att vår vision inte skall försvinna, dessutom fick vi göra om A-ytan i butiken som vi skapat. Trädgårstema önskades, och trädgårstema det blev:
 
 
Efter detta "hårda arbete" begav jag mig till Göteborg för en efterlängtad catch-up med Filip och sedan fika och middag med Anny. För er som inte hunnit notera det ännu så är Anny alltså min respartner inför Korea och vi arbetar febrilt med att komma på ett bloggnamn inför vår gemensamma reseblogg.
 

"Norrländskt fika"

Finns så mycket jag vill skriva om, men det finns som aldrig tid. Min kalender är ett skämt och jag ids inte ens att anteckna i den. Finns ingen plats. Men jag mår bra. Oroa er inte. Stabil karl här.
 
Igår hade jag "norrländskt fika" hemma hos mig med Hanne, Simon, Moa och Lisa. Vi drack rosenbladssaft ifrån Piteå och hade världens kakbuffé med diverse bakverk. På det serverades det glass med jordgubbar och vaniljsås. Sommarduken ströks och påminde mig om traditionella midsommarfiranden vid Släda.
 
Jag och tjejerna kommer från varsin årgång från HVMD hemma i Sundsvall men har alla hamnat i Borås. Textilhuvudstaden. Jag har bra kontakt med alla och det betyder mycket faktiskt. Något hemtrevligt i något okänt. Även om jag jag inte längre betraktar Sundsvall som mitt hem längre vet jag inte om jag är där ännu då jag kan säga att Borås är det.
 
Det pratades huruvida vi var norrländska eller inte. Hanne, Moa och Lisa är alla tre tjejer som inte på något vis är försynta eller är rädda för att ta för sig men har ändå ett visst norrländskt drag över sig. Dialekter, snus och skoter. Jag däremot är ju den där eviga 08:an, ty alla tror att jag kommer från Stockholm. Den som alltid vill något mer.
 

RSS 2.0