Högskoleexamen

De allra senaste dagarna nu har varit helt fantastiska. I fredags hade hela klassen examensredovisning och ja, det må ha varit en lång dag med stekande sol utomhus, men det var imponerande att se hur bra arbeten samtliga hade att presentera. Min och Louices redovisning gick helt smärtfri, även om vår käre examinator ville sätta oss på plats efteråt med besvärliga frågor som vi lyckligtvis kunde besvara och vända på. 
 
Efteråt var vi några som firade med sangria på Babbel där jag, Anny och Emma efteråt unnade oss att äta kolhydrater i form av pizza utan att tillåta ångest. Kvällen avslutades hemma hos mig där vi drack rosévin och vi diskuterade de två år som nu har passerat oss. Hur tankarna löd under den allra första tiden, vad vi hade för uppfattningar om andra och hur de har förändrats under tidens gång.
 
 
I tisdags var det EXIT-fest, det vill säga examensfesten som Texas anordnar i samarbete med skolans eventförening Otyg. Jag var projektledare över festen ifjol och hade ansvar över den tidigare perioden av årets fest, men eftersom jag själv tar examen så lades ansvaret så småningom över på Emil som är ordförande för Otyg, och vilket jobb samtliga hade lagt ned. Vi hade valt ett ha byggtema eftersom det är den allra sista festen nu innan Textilhögskolan flyttar till Simonsland och blev en oerhört snygg kontrast mot alla finklädda människor. 
 
Vi i klassen dansade i en cirkel och det kändes som om jag bara levde på lycka för den stunden. Även om jag kliver på ett tredje år till hösten så är det ändå sista gången vi är samlad som klass på det här sättet i och med att många väljer att inte läsa vidare. Mitt i allt så kom Huyen och bad mig följa med henne för en present. "Typiskt Huyen" tänkte jag och hamnade snart därefter i chocktillstånd när Frans tornade upp sig framför mig. Frans. Frans! Frans som borde vara i Hongkong och som jag ännu inte skulle få se på flera veckor. Världens bästa examenspresent någonsin! Det är först vid ett sådant möte du inser hur mycket du faktiskt har saknat någon och älskar denna. 
 
 
Det blev en sen kväll som gick över till en tidig morgon. Examenshögtid stod på schemat, en symbol för en konkret avslutning. Vi fick vara med om fin sång som fina tal, varav jag höll i ett. Precis när jag skulle upp var jag nervös, salen är så stor och faller verkligen över en så att säga. Men efter ett andetag så kändes allting bara så rätt. Det var ett perfekt sätt att avsluta ett intensivt år som ordförande, genom att stå inför alla och blicka tillbaka över det.
 
Dessutom har vi blivit kända över att vi "kuppade" under högtiden eftersom jag i samband med mitt tal även introducerade en ny utmärkelse, Texas-tacket, som går till någon från Textilhögskolans personalstyrka som gjort det där lilla extra för att hjälpa oss. Vår underbara studierektor som fick ta del av det blev minst sagt förvånad och rörd. Det känns bra. Själv fick jag fina blommor och ett badlakan.
 
Eferåt blev vi bjudna på tårta och kaffe där det blev det ena avskedet efter det andra. Känns konstigt. Ett år till är slut, och gudars vilket år det har varit. Nu väntar tre månader i Sverige med hårt jobb innan jag och Anny packar våra väskor och flyttar till Inha University i Sydkorea. 
 
I mitt mentala bagage har jag alltså en högskoleexamen

Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0