Med hemlängtan

Mot slutet av terminen slog mitt hjärta ett extra slag vid tanken på Sundsvall. Längtade hem till välbekanta trakter och vänner, även om jag älskade allt jag hade i Borås. Men liten paus från tentaplugg och övrig hets var mer än välkommet så det var väl med en smula förskönande bild som jag gjorde entré i hemstaden igen.
 
På allra sista tentafesten medgav Emelie att hon var lite orolig för att åka hem, att hon inte riktigt visste om hennes vänner kunde ta att hon förändrats under det gångna året och jag kände att jag inte riktigt kunde relatera till det. Visst att det hänt mycket på tio månader, men jag kände ändå att jag var densamma som jag var när jag först kom. Jag hade inte förändrats märkvärt.
 
Trodde jag.
 
Jag vet inte om jag överdriver, så pass som jag har en tendens att göra, eller om det helt enkelt är just mig det är fel på. Men jag kan inte låta bli att känna en liten gnutta avsky över Sundsvall. Det låter så hemskt och ytligt men har vi alltid klätt oss så här? Betett oss så här? Varit så här? Jag har ändå alltid sett detta som en trendig stad där folk hänger med och är rätt så open-minded. Varför känns det isåfall som om allt är så jäkla inrutat? Som om jag har fel och alla andra rätt.
 
Jag har uppenbarligen förändras radikalt och allt annat har stått still. Och jag känner mig inte redo för en kompromiss, utan jag vill ha det på mitt sätt. Klyftan vänner emellan var inte speciellt stor tidigare men nu känns det som att den har vuxit något enormt. Vi pratar inte längre samma språk. Kan för allt i världen inte hänga med i denna sväng och begripa dagsläget. Är jag så hemsk som person som jag ser mig själv som? För jag stör mig på detta faktum. Är Borås så annorlunda jämfört med det här? Uppenbarligen.
 
Jag har en vansinnig hemlängtan. Hem till Borås.
 
Där har jag vänner som jag saknar så pass mycket just nu att det gör ont inom hela mig. Jag vet att jag inte alltid är världens trevligaste och lugnaste person där nere. Tar på mig för mycket och blir bitterbitter - men än sen då, jag gör ju precis samma sak var jag än är. Sådan är jag. Men i Borås upplever jag aldrig, aldrig den uppgivenhet och tomhet som levereras här.

Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0