Stor, fet break

"Give me a break, give me a break" sjunger jag och Sara konstant och denna helg innebar en stor, fet break så vi var peppade som få igår när det var fest hemma hos Britta som fyllde 20 tidigare i veckan.

 

Det första vi gjorde när vi anlände var att be om lite "privat utrymme" och stängde in oss i Brittas rum. Misstankar väcktes kanske men vi skulle fixa med födelsedagsbarnets present. En korg med små onda ting och ipren.

Jag sålde även min själ denna kväll. Jag har aldrig, aldrig rökt och har sagt till mig själv att aldrig, aldrig göra det. Något jag till och med lyckas hålla mig borta från även under alkoholens påverkan då jag är så starkt emot detta. Men igår tog jag ett halsbloss i utbyte mot en tungkyss med Johanna.

Förfesten kan beskrivas som "sakta, men säkert". Folk satt med vinglas i någon timma för att sedan helt plötsligt börja svepa det ena efter det andra. Jag säger inte att vi körde en massa dryckeslekar, men kanske gjorde vi det. Jag säger inte heller att det var jag som drog igång det, men kanske var det så.

 

Vi drog ned på Aveny där jag glatt överraskad upptäckte att Smalare än Thord spelade och inget band kör väl så bra covers som de gör? Hoppa upp och ned med armen i luften tillsammans med Sara längst fram och jag kände att denna kväll var en bra kväll.

Britta, kan jag få några av dina ipren?!


Styrketräning

Idag har jag och Sara shoppat loss på systemet vilket resulterade i lite för många kassar att bära på. Så byt ut ordet shoppat mot styrketränat, för det är sannerligen det vi har gjort. Vi är med andra ord laddade inför en kanonkväll i Brittas ära.

Lunchfika

Igår mötte jag upp Sara på stan för en lunchfika, men innan det så gjorde vi ärenden på de tre B:na. Det vill säga Bolaget, Banken och Biblioteket. Det härliga med Sara är att det känns som om vi är på exaxt samma våglängd och på så sätt har något mer gemensamt än just bara jobbet. Samma kassa humor har vi väl också kanske då vi på hållplatsen började sjunga en påhittad låt: "Give me a break, give me a break".

På bussen på väg till jobbet träffade vi på Ida som kommer att börja jobba tillsammans med oss nästa vecka. Det var faktiskt jag som tog in henne på intervju imåndags när Janne återigen börjar påpeka om att han måste anställa fler människor men att det inte finns några vettiga. Poäng till mig. Ida är då den tjej som är med på de flesta bilder här på min blogg då vi har ett muntligt avtal om att hon skall vara min modell när jag blir en stor modedesigner.

Månadens medarbetare

Igår blev jag inkallad på kontoret av Janne och Issa och de meddelade att jag blivit månadens medarbetare(!), yey! Fick ett fint diplom, en grön pin som jag alltid skall på mig så att alla våra gäster ser hur jävla bra jag är plus ett presentkort på Åhléns på 400 kr. Inte dåligt må jag erkänna. Även om det hela inte var så oväntat känner jag mig ändå jäkligt bra och ler fortfarande stort när jag ser på diplomet.

Ja, jag blev alltså månadens medarbetare för augusti. Bättre sent än aldrig.

Avskedsmiddag och sömn

Igår när jag kom hem från jobbet lade jag mig och sov en stund innan det var dags att studsa upp och göra mig iordning inför kvällens bravader. Först en snabb fika med Jannike på Barista innan vi begav oss till Thai Hao där en avskedsmiddag för Malin väntade. Denna lyckliga tjej skall inom kort dra iväg till Australien. Massa avundsjuka.

Lite underlig middag ändå måste jag erkänna, dock supergod mat. Kändes som en uppdelning vid borden och helt plötsligt begav sig alla av utan att knappt säga adjö. Så jag och Jannike fann oss själva ensamma och traskade runt på stan efter ett ställe att ta en öl på. Antingen så stängde alla ställen eller så skulle de inte öppna förrän om en timma, så vi gick tillbaka till Thai Hao och tog just en öl.

Efter det kände jag hur mina ögonlock började bli allt tyngre och tyngre och insåg att jag inte skulle orka med en utgång tillsammans med Emma och Frida som egentligen var planen. Så hur mycket jag än ville vara ute natten lång så tog jag 22.15 bussen hem och rent av kastade mig i sängen och klev inte upp förrän tolv timmar senare.

Tidiga mornar

Ifredags vaknade jag 04.30 och igår 04.55. Hur sinnesjukt låter inte det? Som sagt så skulle vi så att säga genomgå en kontroll för att se om vi fungerar som restaurang. Så ifredags var jag på jobbet halv sex(!) för att ordna med allt inför öppningen. Som tur var så skulle de inte göra någon kontroll under frukosten den dagen, så jag hade en dag på mig för att komma in i det.

Efter min lunchrast fick jag stå i kassa med Mathilda medan Anders och Magnus satt i lobbyn och kollade på oss när vi jobbade. Jag förstod egentligen inte att dom gjort det förrän då dom sade att de var klara, jag trodde att de bara suttit på lunch. Tydligen inte. Lika bra att jag inte visste om det för då hade jag blivit så nervös att det inte hade gått. Min servicetid i kassan låg på 45-48 sek så det måste ha gått bra. Borde ha gjort det iallafall.

Så var den dagen slut, men sedan var det nästa dag och dags för öppningshelvetet. Jag och Issa blir informerade om att vi skall byta olja i en fritösbalja och det var väl inga problem med det om det inte var så att varken hon eller jag hade någon aning om hur man gör det. Men jag och Issa är det bästa teamet någonsin så visst klarade vi av det.

Anders skulle ta tid i DT:n på frukosten, och då är servicetiden ganska hög. Han satt i sin bil i 40 minuter och väntade, utan att det kom en enda bil! Hur mycket tur kan man inte ha?! Efter det var det dags för produktionskontrollen och jag blev tillsagd att tillaga en Egg McMuffin, en hashbrown och en pannkaka. Hashbrown går inte att misslyckas med. Pannkakan var inte smörad. WHOT?! Som sagt så är det ingen på jobbet som kan öppna korrekt och ja, ingen har vetat om att pannkakan skall smöras. Jag vet fortfarande inte vad som menas med det. Egg McMuffin var bra gjord, men uppochned. Anders förklarade för mig vad skillnaden var, en skillnad ingen annan har kunnat tidigare heller. Vi är verkligen sämst på frukost känns det som.

När allting var över så sade Janne att jag varit bra på att öppna och att ifall det varit något jag missat så är det hans fel som inte utbildad korrekt. För ärligt talat kan jag säga att jag verkligen gett järnet för att allt skall gå bra. Men nu är det äntligen över som sagt! Hurra!

Varning

Stängt denna vecka med sjukanmälningar som gjort det mindre roligt. Igår tog ändå priset. Planeringen förstod jag mig inte på för fem öre och frågan är om det ens fanns någon för den delen. Stod i tvåan och det kändes som om jag ständigt hade parkeringar för det fanns ju inga produkter. Men inget illa sagt om köket, för jag vet att Dennis inte klarar av att producera allt på egen hand (eller hur var det nu igen med antalet i köket?). Ett mindre kaos bröt ut till slut och jag hade verkligen noll koll.

Fick rast vid sju, lagom till att Britta skulle sluta och Marielle blev själv med en i praktiskt taget helt ogjord lista. Vid det laget gav jag mer eller mindre upp. Noll chans att jag skulle hinna med allt. Kaffemaskin special ovanpå det. Hurra. Sedan kom det en massa köksfolk som skulle ha möte. Ett möte jag inte fick vara med på då jag jobbade. Utmobbad? Janne gick iallafall igenom allt med mig sedan och jag kände mig nästintillt dumförklarad. Rena kläder. Namnbricka. Osv osv. Nähä?!

Det hela handlar om att vi under morgondagen och lördagen kommer dissekerade under lupp av elaka människor. Så allt skall vara korrekt. Jag som fått öppning är rent av skräckslagen. Jag har inte öppnat på tre månader och ingen på restaurangen kan öppna korrekt. Så jag har fått läsa på lite och upptäckt ett tiotal punkter ingen har haft en tanke på. Så hur det kommer gå är ju frågan... Men det enda jag kan göra är att göra det bästa av det värsta.

 

Rubriken lyder Varning och med det menar jag att jag är farligt nära på att bli så pass less att bägaren rinner över. Den har i  princip redan gjort det. Det känns alltför ofta som om man jobbar för två utan uppskattning, folk begär hela tiden mer men jag sätter stopp för det. Helt plötsligt är man inte lika önskvärd och omtyckt längre. Men vem är det egentligen som förlorar på det hela? Det enda som fungerar nu är GBD. Eller de enda menar jag.

Att säga nej

Hur svårt skall det egentligen vara att säga "nej"? Jag menar: det är inte många stavelser det handlar om egentligen. Men ändå är det så jäkla svårt. Att säga "ja" är däremot hur lätt som helst. Roligare.

Jag kom hem från Turkiet itorsdags. Semestern skulle ta slut då jag började jobba igen på måndag. Torsdag smsade Janne och frågade om jag ville jobba lite på fredag. Nej tack.

Jocke ringer på fredag och undrar om jag kan jobba på kvällen. Nej tack.

På lördag ringer Issa och ringer in mig åt Jocke som har allvarliga problem med sin uppställning. Bara några timmar låter roligt tycker jag, hade ändå inget bättre för mig. Fem minuter efter det ringer Jocke mig och frågar om jag kan jobba, svarar att jag redan är på väg.

På söndag ringer Britta mig och undrar om jag kan ta Moas stängning då hon inte mår bra. Nej tack. Britta skickar ett sms några timmar senare och undrar om jag kan ta över stängningen ändå då Moa verkligen inte mår bra. Jag vet att Britta inte skulle fråga mig om det inte var allvarligt så jag beger mig till jobbet och tar över stängningen.

Är det här semester? Svaret är lätt: nej. Att säga "nej" är ju däremot så mycket svårare...

Ljuva silkeslena Side

Ojoj! Nu är jag tillbaka i Sundsvall efter minst sagt en toppenvecka i Side. När jag och Henke nådde Turkiet gick allting imponerande fort. Lämna planet. Hämta bagaget. Sätta sig i transfern. Åka från flygplatsen till Side. Checka in på hotellet. Poff sade det bara och så vi var redo för en vecka full med sol. Vi började med att promenera runt lite och jag kände att jag kommit till himlen. Jag hade aldrig vågats hoppats på en sådan värme och en sådan vacker omgivning. Långt borta från Sveriges kalla skogar kan jag garantera.

Eftersom Linnea och showteamet är lediga på onsdagar så åt vi middag tillsammans på en restaurang vid vattnet med en sådan fin utsikt att jag fick ont i ögonen. Att träffa Linnea var underbart, vi har inte träffats sedan i februari och nu i efterhand förstår jag inte hur jag har kunnat stå ut. Min favoritkusin är ju en del av mig själv. Iallafall så var jag och Henke helt utmattade då vi inte sovit på över 30 timmar så vi tog en taxi till hotellet och föll i ett halvt dygns sömn.

Dagen efter det njöt vi av den härliga stranden och det faktum att vattnets temperatur faktiskt tillät badande. På kvällen var det dags för show nummer 1 av 5; Abbashowen som jag haft mycket, mycket höga förväntningar på. Och jävlar i mig. Vilken knock-out. Varför har jag inte kommit tidigare och blandat mig i publiken? De var minst sagt fenomenala. Finns inte ord. Och dagen efter gjorde de en ännu bättre show. Och så fortsatte det i princip hela veckan. Hela teamet var så klockrent att det fanns inte, och att njuta av detta samt att barnshowerna gjorde mig lycklig ända in i själen. Ja, herregud säger jag bara.

Vi anlände på onsdagen och lördagen var den dag som skulle skaka om våran semester lite. Jag och Henke skulle till Water Land och kvällen innan efter showen hade Alfred avslöjat att man kunde hoppa bungy jump där. Det ledde till att Henke blev som ett barn på julafton och inte kunde prata om något annat. Skulle jag hoppa? Sällan. Skall jag hoppa så skall det fan vara riktigt jävla högt. Annars fanns det ingen poäng. Det var iallafall den inställningen jag intalade mig själv att ha.

Så fort vi anlände till Water Land så skulle det hoppas. Henke kränger på sig selen och all säkerhetsutrustning som krävs för att sedan fara högt upp och sedan komma ned igen. Ser riktigt läbbigt ut måste jag erkänna. När Henke kommer ned så har han ont i foten efter fallet och sätter sig ned för att vila. Efter ett tag så ger vi oss ned för att äta lunch men han har problem att gå och får stödja sig på mig. Efter fem-tio minuter inser jag att något inte är riktigt som det skall och meddelar att jag skall gå och hämta en läkare. Efter många om och men lyckats jag efter några beskrivningar hitta områdets doktor som följer med mig och tar en titt på Henkes fot. Han var inte världens bästa på engelska men två saker förstod jag: transfer och hospital. Shit.

 

Så en ambulans kommer och plockar upp Henke och jag får stanna kvar för att kunna meddela guiden senare vad som hänt. Jag vet inte vem som det var mest synd om då. Henke som åkte iväg med ambulans eller jag som var själv i ett främmande land utan mobil (kvarlämnad på hotellrummet). Okejokej, givetvis var det inte mig som det var mest synd om, men iallafall. Lyckligtvis hittar jag våran guide där som håller mig sällskap de timmar och på knackig engelska lyckats vi konversera ganska bra och prata om bland annat McDonalds. Resan tillbaka till hotellet var en pina och det bästa inträffade: det vill säga att Henke redan anlänt till hotellet från sjukhuset. Med två brutna ben i foten och ett trashat ledband. Yikes.

Denna incident hindrade honom från att sola och dricka alkohol resten av semestern och var tillsagd att endast vila. Men gud vad kul! Fördelen är att försäkringen gör att han kommer få igen alla pengar. Sedan förstod väl både Henke och jag att det inte var någon av oss som blev lyckligare av att jag skulle hänga med honom på hotellrummet och reta gallfeber på honom. Så om dagarna var jag med Linnea på stranden och på kvällarna såg jag och Henke de resterande showerna, det var bara en enda som han inte orkade följa med på. Alla andra krigade han sig dit för. Imponerande! Om ni undrar vad den stackars karl gjorde om dagarna så kan jag meddela att han satt vid sin dator som han i sista minuten tagit med sig och den visade sig vara välbehövd.

Det absolut bästa har givetvis varit Linnea, få ta del av hennes liv i Side och uppleva alla fantastiska shower. Men vi skall inte glömma att det hela varit en semester och jag känner att jag för första gången sedan jag började på McDonalds fått vila upp mig totalt. Men allt har inte varit en dans på rosor, allt vilande har gett mig gott om tid att tänka. Jag menar verkligen tänka. Och jag har haft så mycket i mitt huvud att det varit galet. Jag avslöjar mer om detta i nästa inlägg.

RSS 2.0